Socialpsykologi och poesi

Tentamensläser. Koncentrerad. Men kanske felriktat. Fastnar hela tiden på nya intressanta saker. Ämnet är socialpsykologi. Mycket om symbolisk interaktion och social konstruktionism. Fastnade i boken jag nästan inte läst i alls. "Bilder av självet" av Thomas Johansson. Fastnade för en poetisk text. Thomas refererar på sidan 78 till ord som Michael Foucault sa vid sin installationsföreläsning på Collège de France 1971. Föreläsningen inleddes med följande ord:

I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räkt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det - som om den genom ett ögonblicks spånd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg - ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.

Så mitt i mitt läsande riktas mitt intresse på poesi. Om några dagar är vi tre som läser dikter och reflektioner i vardagen. En av mina dikter heter MODIFIERA.

Modifiera betyder att ändra.

Och det krävs mod för att ändra sig

Modet att ändra och förändra

För hur skulle världen kunna förändras

utan mod?

Återseendets blick en liten stund
      ger en god smak i munnen
kick nostalgi i en sekund
     så kort är stunden

Jag är en reflektion av dig
och alla andra som jag mött
en spegelbild av mig
lite fårad och lite stött

så är vi alla en del
av något
en del av allt som
finns i mängden

Idag gjorde jag en
Aksel Sandemose
fast tvärtom
jag trodde jag var någon

men jag korsade min stig
jag traskade en liten bit
jag är en flykting¨
som korsar sitt spår