söndag 13 december 2009

tillbaka på stigen

Blev lite inspirerad av en kompis blogg. Så här kommer en saga som är under arbete:
Katten Mysan smyger runt och ser på hunden i huset. Hon tycker han är feg och mesig som inte drar iväg ut på egen hand utan alltid måste följa människan hela tiden.
− Varför ska du ränna efter människan? Har du ingen egen vilja?
− Man ska visa respekt för den som ger mat och kärlek. Hunden tycker katten är oförskämd och självisk.
− Tss.. Jag kan fixa min mat själv om det skulle vara så, fnyser katten och går stolt iväg med svansen högt mot himlen.
− Du är en riktig fjäskare när du stryker runt människans ben och jamar. För att inte tala om när du spinner som en maskin i hennes knä.
− Du är en riktig dräggelmästare, säger katten rynkar på näsan åt hunden.
− Människan borstar mina tänder ibland. Lite jobbigt men skönt också.
− Ja, typiskt att du behöver hjälp. Jag torkar mig i alla fall torr och ren själv. Det är viktigt med hygienen förstår du, säger katten.
− Sånt där håller inte jag på med. Det har jag människan till. Hon tvättar mig med tvål och vatten. Inga torra tungor efter slickande, här inte. Nej jag luktar från den fina världen.
− Ja, ja du skulle inte klara dig en dag utan människan. Men se de kan jag. Inga problem.
− Men jag kan i alla fall säga ifrån. När jag skäller så kommer ingen och gör människan illa. Att försvara människan är något som vi hundar kan.
− Nej men om du får en korv så glömmer du säkert att försvara människan. Du tänker nog mest på mat i alla fall.
− Men jag behöver mat för att orka försvara människan. Man måste tänka strategiskt förstår du.
− Ha,ha sa du tänka. Ja det skulle i så fall vara att tänka med magen i så fall. Tänka med hjärnan det har väl aldrig du förstått.

Musen står i ett hörn och lyssnar på hur katten och hunden retades med varandra. Att de orkar hålla på så där? Så onödigt att de bråkar så där hela tiden. Själv hade hon fullt upp med att föda upp sina små. Det är så underbart med smått.
− Min goa älskade musman tycker så mycket om mig och våra barn. Nej nog är det bättre att gosa med varandra än hålla på och retas så där som de stora djuren gör. Vi små använder nog vår hjärna bättre än de där stora gör, eller vad tror du lilla gubbe?
− Jo visst hjärtat mitt. Det är bättre att rulla runt i gräset än att bråkas. Kom lilla gumman så får du en puss.

− Pluto, Missan – det är maat!
− Vov, vov
− Mjauu
− Jag tänk, att bara ni får lite mat så blir ni nöjda. Tänk om alla vore lika förnöjsamma som er. Mina goa kära vänner.
Och så lägger människan huvudet på sned och ler så där gott som bara människor kan när hon pratar med sina bästa vänner. Med sina husdjur. Inte lägger hon huvudet på sned och pratar jollrande när hon/han hälsar på den människa hon bor ihop med.
− Människan är allt bra konstig, säger hunden och katten tyst i samförstånd till varandra där de står och tuggar sin mat.

Men hustomten som hör allt som händer där uppe i huset skrattar gott för sig själv. De där människorna och djuren vet så lite, så lite. Det är allt bra tur att de har mig som sköter om allt och ställer tillrätta på saker och ting. Hur skulle de klara sig utan mig. Som i lördags till exempel. Då skulle de ha så mysigt uppe i huset. Tänt en massa ljus hade de. Och så satt de och drack vin och började kramas och sånt trams. Och så gick de ifrån ljusen fast de brann. Tänk om inte jag hade funnits då – ja vad hade hänt. Jo hela huset kunde ha brunnit ner. Men se då gick jag upp och blåste ut alla ljusen. Naturligtvis tog jag lite lön för mödan. Lite bröd och ost. Och visst var det god ost musmor?
− Mmmm pip svarade musmor och musfar och barnen stämde in.
− Jo, inte skulle de ha det så bra där upp och klara sig om inte jag tog hand om dem. De är allt för tafatta människorna. Dumma och tafatta. Fast det förstås. Det är inte direkt elaka så jag får väl vara här och se efter huset. Människor och djur får jag väl ta på köpet så att säga.
− Mmmm. Pip säger alla mössen från sitt hörn.
− Och så ni mina kära små. Ni behöver allt mig i alla fall. Inte för att jag kan förstå att ni kan vara så kärvänliga mot varandra hela tiden. Men det kanske är så att när man är liten här i världen så måste man hålla ihop.